Allt känns så tomt, tomt i tankarna tomt i allt jag gör.

Jag får höra det eviga tjatandet och oroheten i mitt huvud

tänk om jag inte duger?

Måste jag ändra på mig själv för att andra ska tycka om mig?

Vågar jag vara mig själv eller tycker andra att jag bara är värdelös?

Det är så lätt att se ner på sig själv, men varför är det inte lika lätt att se upp till sig själv?

Att istället tänka, ingen är som jag därför är jag speciell och det ska jag vara stolt över!

Jag är mig själv och ingen annan, duger inte jag för dig är inte du en bra vän!

Enligt mig själv är det bara ord... men att höra att jag inte duger är helt okej...

Hur fan funkar man egentligen??

Citat av Jonas Gadell:

"Det finns dom som gjort dig illa

Det finns dom som inget vet

Det finns dom som gjort en grej av att skrika ut din hemlighet

Det finns dom som stal din stolthet

Det finns dom som tog ditt mod, och dom som ingentinf förstod

Dig som ingen känner, dig som ingen ser

Du som saknar vänner och knappt kan andas

Hör på mig min kära

Hur ska jag få dig att förstå?

Du måste resa dig och gå!

Vägen tom och öde, gryningsljuset klart, du står vid busshållplatsenoch bussen kommer snart

Nu lämnar du allt gammalt, här tar din barndom slut

Nu tar du steget ut

Och när du har rest dig, vänd dig inte om

Det finns ingen väg tillbaka

Varifrån du kom, och allt dom ville ge dig har du rivit och förstört

Allt dom hade att säga har du redan hört

Men det finns nåd för nya världar, mycket större än den här

Nya skapelser och tider nåd för allt som blir och är

Och alla deras lögner betyder ingenting

Tro mig när jag säger, skammen var aldrig din!

Och du är inte ensam, det finns dom som följer dig

Dom vet hur det är, för dom har själva varit där

Och du är inte ensam, det är tid att fatta mod

Och jag vill att du ska veta, vi har det som du... som du"